Känner mig smutsig. Insida som utsida.

Idag har inte varit en bra dag, det har varit riktigt jobbigt att bara ta sig igenom den faktiskt och jag har bara önskat att den ska ta slut. Jag är känner mig tom men samtidigt fylld av känslor. Väldigt blandade sådana. Ibland önskar jag att jag inte kände så mycket, ungefär så som jag vart innan då jag inte hade en aning om vad känslor, empati, sympati eller hjärtekross var. Tiden innan jag blev mamma, då det spekulerades runt om jag möjligtvis hade asperger syndrom så kall och känslolös som jag vart, jag brydde mig enbart om mig själv. Så är det verkligen inte nu, när man blir mamma utvecklas man så sanslöst mycket, ibland lite mer än vad man hade önskat. Man känner mer, oroar sig mer, tänker mer..man bryr sig helt enkelt. Inte bara om sig själv och sitt barn heller, utan ofta om de flesta i ens omgivning. Det önskar jag att jag inte gjorde, jag vill inte känna något för någon annan än min familj och mig. Mina barn går först och det kommer de alltid att göra, födda eller inte. Jag vill göra det bästa jag kan och jag vet att jag är den bästa mamman jag kan vara åt mitt/mina barn. Jag vill inte måla upp någon slags oäkta bild av min verklighet som jag kanske kan ha gjort den senaste tiden, men jag tror att det har varit i ren skam och rädsla jag faktiskt gjort det. Det är slut med det nu, jag kommer antagligen att bli lite mer personlig trots att många tycker att det är fel att lägga ut sitt privatliv såhär så känns det för mig lite som ett måste, jag vill kunna skriva av mig när det behövs och nu var/är det ett sådant tillfälle. Jag känner mig så trött, sliten, blek och ful - alltid. Inte nog med att jag känner mig tjock (gravidtjock, men ändå) så fick jag för ett tag sedan stora pigmentfläckar i hela ansiktet som bara blir värre och värre trots att jag slutat sola ansiktet i hopp om att det skulle gå bort men det har bara blivit synligare och svårare (egentligen omöjliga) att sminka över. Jag kan inte gå ut osminkad då det ser ut som jag har en brännskada i mitt ansikte pga flammigheten. Då jag känner hur förfallen min kropp är (bortsett från att jag är gravid) så känns det ännu mer som att mitt ansikte är påväg att förfalla det med och det kan jag inte tillåta då mitt utseende betyder mycket för mig. Mitt och Alex förhållande är långt ifrån perfekt, tvärtom, det är en kamp varje dag nästan och det hänger väldigt ofta på en skör skör tråd. Jag velar fram och tillbaks, vissa dagar är ju bättre än andra men det gör ju inte förhållandet i sig stabilt eller tryggt för en liten bebis. Jag kan inte hjälpa det men ibland är jag rädd att vi gjorde fel val i att behålla (nej, vi är inga sådana som hoppades på att rädda förhållandet genom att skaffa barn) vår son då jag inte känner att vårt förhållande är stadigt nog för det alls. Många kommer säkert tycka att jag är dum i huvudet nu, och jag kommer då inte att säga emot. Ett barn är ingen leksak, det är en människa, ett liv, ett livslångt ansvar och det krävs väldigt mycket som förälder. Det är inte det att jag inte känner mig redo för ett barn till, jag känner bara inte att vi är redo. Vi tillsammans som ett par. Jag är rädd att förstöra en hel familj, det är sorgligt nog att Molly inte har sin riktiga pappa med i bilden men det är inget jag kan påverka. Det är hans val. Men nu, när det faktiskt fanns ett val, så är jag rädd att jag valde fel. Jag är rädd att denna familjen ska splittras och där sitter jag med 2 barn och ska behöva vända och vrida på varenda krona för att få det att gå runt. Jag vill såklart också se mina barn växa upp i en trygg miljö, som en hel familj. Mamma, pappa, barn. Det är jobbigt att ständigt stressa och oroa sig, det är jobbigt att inte kunna känna den lyckan man borde när man väntar ett barn tillsammans, för att man ständigt som sagt stessar och oroar sig. Jag känner mig inte säker alls, för tillfället vill jag bara kura ihop mig till en liten boll under en filt och gråta, bara försvinna bort lite.
M, den ända som håller mig på benen för tillfället. ♥
Kommentarer
Postat av: En annan mamma.

Vad jobbigt :(

Som mamma vill jag bara säga att du kan aldrig ångra ett barn!

Men du är så ung så du har hela framtiden framför dig. Tvivlar du ens så borde ni kanske vänta? Att få ett barn tillsammans är inte bara en kärleksförklaring, det tär på båda nyblivna föräldrarna beroende på hur mycket sömn man får, hur barnet i sig blir och hur vardagen faller ihop.

Har väldigt många vänner som delat på sig under sitt barns första år just för att det faktiskt kan komma många prövningar i vuxenlivet och allt som har med en familj att göra.

Att skaffa barn ska kännas helrätt!

Lider verkligen med dig att du behöver känns såhär :( du borde glädjas och se framåt och inte spekulera hurvida ni har valt rätt eller fel.

Hoppas det löser sig för er. Kram på dig!

Svar: Självklart ångrar man inte det när man väl har det, men just i dagsläget så känns det ju ändå som jag skulle ha väntat lite men samtidigt har det gått alldeles för lång tid för det nu, jag hade varit tvungen att föda fram mitt döda barn och det är en sak jag aldrig skulle förlåta mig själv för eller lära mig leva med! Det är absolut ingen dans på rosor att skaffa barn med någon, nej. Man får helt enkelt göra det bästa av saken, och bara vara det bästa man kan vara. Kram!
Sara

2012-11-14 @ 20:26:14
Postat av: linnea

Har inget barn men till dig "en annan mamma" tror att sorgen att förlora ett barn man har i magen är större än att klara livet själv med två barn utan att leva med pappan. Som sagt har ingen aning om hur det är, men kan tänka det iaf.

Svar: Du har så rätt så!
Sara

2012-11-14 @ 21:30:25
Postat av: Anonym

Du klarar de. Följ ditt hjärta. Dom som tkr du e knäpp e bara omogna avundsjuka idioter! Jag tror på dig!!

Svar: Tack! <3
Sara

2012-11-14 @ 21:36:33
Postat av: Malin Slottenäs

Hej Sara!
Jag är 19 år fyllda och mamma till en snart 4 månaders gammal pojke. Att vara mamma är det mest fantastiska som någonsin hänt och jag ångrar inte en enda sekund av mitt beslut! Men jag förstår alla dina ord... Och att jag dessutom bor hos mina svärföräldrar gör inte saken bättre!
Nu kanske du tycker att jag är helt dum i huvudet, men det vore kul om du ville kontakta mig för att kunna prata ut(:
PS: jag har läst din blogg sedan du var gravid med Molly. Otroligt inspirerande och ärlig blogg! Kan inte annat än att säga att jag älskar den! (Det är dessutom den enda bloggen jag följer). TOPPENBRA!
kram

Svar: Hej på dig! Självklart är det inte så att man ångrar sitt barn när man väl har det hos sig, men just nu, när saker och ting runt omkring inte är riktigt som de borde vara så känns det lite fel om du förstår?Och det där med att bo hos föräldrarna/svärföräldrar, det är ju också ett stressmoment i sig att man nu MÅSTE hitta en lägenhet och de kvickt! Så jag förstår ju precis hur det där är.
Tack så jättemycket för dina fina ord! Din vart inte så pjåkig den heller må jag säga! Men tack tack tack iallafall! Du kan gärna få leta upp mig på facebook och skriva där istället om du så vill. :) Kram!
Sara

2012-11-15 @ 18:06:06
URL: http://malinslottenas.devote.se
Postat av: Natta

Förstår allt du skriver och dömer dig inte! Såklart man vill det bästa för sina barn genom att ha en familj osv. men ibland är det bättre att sära på sig för barnens skull. & skulle det bli så så vet jag om att man klarar sig! det gör man alltid. Det blir jävligt tufft men man KLARAR det. Min mamma var ensamstående med 3 barn då min pappa åkte i fängelse. det var jobbigt för henne men det blev bättre. Det blir alltid bättre! Man kämpar och gör allt man kan för sina barn & det räcker långa vägar!! jag tror på dig & du klarar det även om du blir ensamstående. Kämpa på!!

Svar: Ja, det är jag med på. Men vi får helt enkelt se hur det går, såklart stannar jag inte kvar i något jag vantrivs i. Usch vad hemskt, starkt av henne! Tack tack tack! <3
Sara

2012-11-15 @ 21:58:34
Postat av: En annan mamma

Sara såg att jag hade dålig koll på hur pass långt du gått i graviditeten.. Att få föda fram ett dött barn är nog något väldigt traumatiskt, betydligt mycket mer än ett missfall.

Just nu är det mycket nytt, ni kommer växa in i rollen att ni ska vara en familj. Man kan inget annat än sitt bästa göra om det är något man vill ska fungera och som andra skrivit här är huvudsaken att man är lycklig sen spelar det ingen roll hur framtiden blir varesig om man är ensam eller en hel familj.

Det kommer bli bra ska du se :)
Kram!

2012-11-16 @ 13:50:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Sara - Mamma till Molly