I don’t have to pretend everything is okay when it’s really not.

Ikväll är en sån kväll då jag hela tiden skiftar mellan att vara nöjd och kunna se allt ifrån den ljusa sidan till att känna mig äcklig och bara inte vilja mer. Är inte säker på om det är graviditetshormonerna som gör det eller om jag verkligen känner så..
Jag tillhör en av dom få som avskyr att vara gravid. Jag tycker inte det är mysigt och jag tycker inte det är vackert. Iallafall inte på mig, jag känner mig bara stor, trött, ful, sliten och inga kläder passar eller sitter som dom ska. Jag oroar mig jämt och ständigt, ''kommer vi få flytta innan födseln? hur kommer allt bli ekonomiskt? kommer jag att få behålla mitt jobb? kommer allt att gå som det ska förlossnings/barnmässigt? hur kommer jag se ut efteråt? kommer jag någonsin få råd till alla plastikoperationer jag vill göra?'' Det är så mycket på en gång, mär jag ser saker och ting från den ljusa sidan tänker jag ''Vi väntar bara på att en 4a. Det är bara 4 månader kvar av graviditeten. Jag har en pojkvän som är medveten om att kroppen förändras under en graviditet.''
 
Vi har ju bestämt oss för att vi vill köpa hus/marklägenhet och en 3a är det inte på tal om längre, det blir för litet. Eftersom att vi nu har bestämt oss för vilket område vi vill bo i här i Svedala så väntar vi egentligen bara på att någon där ska sälja en 4a. Hemnet har ju verkligen varit dött under en tid nu, får hoppas på att det blir bättre och massa lediga 4or efter jul. Jag vill ju flytta nu!! Vill känna att jag har mitt eget tillsammans med min lilla familj där vi kan leva lyckliga ända tills den dag (som troligtvis aldrig kommer) då vi har råd att bo i Paris.
 
Jag vill vara en sådan som ser allt det positiva i svåra situationer, en sån som inte oroar eller stressar upp sig över lilla minsta sak utan tar allt som det kommer. Why can't I be like that?
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Sara - Mamma till Molly