Sometimes people tell you they care. Sometimes people tell you they love you. Sometimes people say they want you. Sometimes people say they will catch you when you fall. Sometimes people say they will never leave you. Sometimes people say they will never hurt you. Sometimes people say they would die for you. Sometimes people say that you are worth it. Sometimes people say it’s going to be okay. Sometimes people say that you are the one sight they never tired of. And sometimes, people lie.

 
Jag måste få säga att det är väldigt hänsynslöst och fördomsfullt att gå på som några gjorde i mitt förra inlägg. Inget jag skrev hade med mig och Alexander att göra, men ändå hade folk mage att påstå & kommentera att jag gav upp för lätt? Att jag är självisk? Att jag skulle stannat?
Ursäkta språket, men vad i helvete vet ni egentligen? Jag mådde så dåligt, vi båda mådde dåligt, och bestämde därför att gå skilda vägar. Jag tänker inte berätta vad som hände, men jag kan säga som såhär: Vi vart lika goa kålsupare båda två.
 
Jag vill inte ha mer frågor eller påhopp om det, för nu har jag sagt det jag behöver säga. Min blogg är ganska personlig, men inte så personlig. Jag tänker inte hänga ut oss och vårat förhållande här då det känns lite för privat och elakt. Vi hade bra stunder också, jag har aldrig sagt att det alltid vart skit men den senaste tiden vart det faktiskt till 95% det.
Jag skulle verkligen uppskatta om jag slapp svara på fler frågor om det nu, tack.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Sara - Mamma till Molly