Att vara gravid (i dagens samhälle).

 

Jag fick ett önskemål för ett tag sedan från en som ville att jag skulle skriva om graviditeten och allt som hörde till. Detta kommer antagligen bli att ganska så långt inlägg skulle jag tro.

 

Jag hade länge gått runt och haft mina misstankar, jag ville dock till en början inte ens tänka på det. Jag vart så säker på att jag skulle göra abort. Men misstankar blev till säkerhet den dag då jag kräkte ner en kille jag just då tyckte om säng för att sedan kräka ner en affärstoalett i Lund (morningsickness). Känslan av ett barn inuti i mig fick mig dock att må bra, jag började bli lycklig och tillslut så kände jag hur fel det skulle vara med en abort, jag älskade ju liksom redan det lilla livet. Tänkte över hur jag skulle berätta för mamma, som också hade haft sina misstankar då jag nämt de i förbifarten men intalat sig själv att det absolut inte la till så. Men jag testade mig, jag minns det som igår, jag vart så säker på att jag vart gravid men ändå så rädd att graviditetstestet skulle vara negativt. Men så var inte fallet, jag blev så glad och jag grät av glädje. Men det gjorde inte mamma, hon vart väldigt upprörd och förstörd då hon ansåg att jag inte vart ett dugg redo. Men veckorna gick och mamma märkte mer och mer hur mycket jag förändrades och ändrade därför åsikt. Min graviditet gick väldigt lätt, jag hade inga problem med varken foglossning eller andra smärtor och mitt morgonillamående varade bara i ca 1 vecka. Dock hade jag extrem järnbrist vilket ledde till konstant trötthet men det påverkade ju inte Molly. Hon vart en väldigt välmående bebis där inne i magen.

 

Att jag redan som 17-åring valde att bli mamma chockerade vädigt många i min omgivning, jag kan väl säga att ca 85-90% tvivlade på mig, de trodde absolut inte att jag skulle klara det och enligt dom förstörde jag min ungdom. Men det tycker jag är upp till var & en att bestämma vad man vill göra med sitt liv så det vart inget som störde mig alls. Det som störde mig vart nog alla ''vänner'' som slutade höra av sig eller började bete sig som allmänna svin och alla randoms som började fjäska (mest för att de ville få smaskigt info om pappan osv..) och alla killar som skrev till en på fb och ville ''sätta en'' (vilket många fortf gör, skitcoolt att knulla en milf ju, dah!). Men trots detta tvivlade jag aldrig mitt val, jag vart fast besluten vid att jag skulle klara det. Jag skulle bli en så bra mamma jag kan bli, med eller utan pappan eller mina såkallade vänner.
Hittills har jag klarat mig bra, jättebra faktiskt, och jag tvivlar inte en sekund på att det nånsin kommer att förändras.
Jag älskar att vara mamma och nu bara längtar jag efter fler. Ett barn är det finaste och mest värdefulla man kan få.
Några av de sista bilderna som togs på magen..
Sara - Mamma till Molly